Den kallas på svenska förutom kardvädd, vävarkarda eller kardtistel. Örten tillhör dock inte tistlarna utan hör till familjen väddväxter (Dipsaceae).
Ett försök till att reda ut de olika begreppen kommer här. Vävarkardan har det vetenskapliga namnet Dipsacus sativus. Vävarkarda och kardvädd är närbesläktade och det är förmodligen vävarkardan som använts till kardning.

På norska heter växten Kardeborre, på danska Gaerde-Kartebolle, finska Pikarikarttaohdake, engelska Wild Teasel och tyska Wilde karde.
Ordet karda kommer av latinets carduus som betyder tistel. De första kardorna gjordes av tistlar. Artnamnet fullonum kommer av latinets fullo som betyder valkare, en person som valkar tyger. Det latinska släktnamnet Dipsacus anses komma av de grekiska orden dipsan akeomai (jag bekämpar törsten). Underligt namn, men det kommer sig av att de motsatta bladen är hopväxta vid basen och bildar en skål där vatten samlas.

Användning för textilier. Blomställningarnas taggar har små krokar och de används till att rugga upp lugggen på ylleplädar, halsdukar, vantar, sockar, hattar o.dyl. Med en uppruggad yta blir plaggen och plädarna varmare och mjukare. Blomställningarna monterades förr på en enkel träkonstuktion som kallades stråkardor och ruggningen skedde för hand. På väverier och ullberedningsverk började man sedan rugga i större skala med hjälp av roterande cylindrar, på vilka ett större antal blomställningar monterades. Man har försökt ersätta dessa med kardor av metall men de ger inte efter om det skulle finnas knutar i väven och kan därför skada vävarna. I ett citat från 1781 beröms de som ”övermåttan finna kardor som man omöjligt kan göra efter som naturen allena är i stånd att frambringa.” De naturliga kardorna har förblivit oöverträffade. Numera importeras de från Spanien.
Även den närstående arten vävarkarda (Dipsacus sativus) används som stråkardor. Den är mycket lik kardvädden men stödbladen under blomställningen är mycket kortare och utåtriktade. Den har också fjäll med hård, nedåtböjd tornudd.
De olika kardväddarterna är mycket omtyckta av bin och fjärilar på grund av sin nektar. Fröätande fåglar, till exempel steglitsor, äter kardväddens frö.
Kardväddens torkade blomställningar är mycket dekorativa i olika blomsterarrangemang. När fröna mognar går blomhuvudet från grönt till gyllene. Där är det dags att klippa av dem.

Kommer från Syd- och Mellaneuropa. Kardvädden växer ofta i skogar, gräsbevuxna områden och fuktiga platser, vägkanter och ruderatmark. Trivs i sol till halvskugga. Jorden bör vara fuktighetshållande, gärna lerjord.
Förökning. Självsår sig. Fröna sprids över öppna platser och efter ett år börjar fröna gro.
Beskrivning. Kardvädd är tvåårig, första året bildar den en bladrosett och andra året stjälk och blommor. Den kan beskrivas som en grov, 80-150 cm hög ört med kraftig stjälk, som i likhet med bladen är taggig. De torra stjälkarna står kvar över vintern som vinterståndare. Bladen är lansettlika med helbräddad eller sågtandad kant, motsatta och prydda med vita fläckar. Bladnerven är på undersidan mycket taggig. Bladparen är delvis (de övre bladen) skålformigt sammanvuxna vid basen. Blommorna är ljuslila och blommar i juli-augusti. De sitter tätt samlade i ett koniskt, ca 6 cm långt huvud. I varje liten blomma är blomkronan rörformig med 4 flikar. Fodret är starkt förkrymt. Blomsamlingens stödblad är långa och uppåtböjda, ofta lika långa som blomsamlingen. Blommorna har den ovanliga egenskapen att slå ut mitt på blomhuvudet för att sedan sprida sig både uppåt och neråt. Frukter med 8 upphöjda åsar.

Legender. Enligt legenden använde Maria de borstliknande blomställningarna när hon borstade håret på sin lille son. Det gjorde hon när den gamle Symeon i Jerusalems tempel berättade att deras barn var Guds son. Då såg hon framför sig hur sonens hjässa skulle komma att färgas röd av blod.